Klezmer är ursprungligen en folkmusikgenre från Östeuropa.
Det är en i grunden judisk musik med festliga associationer som
genom interaktion låtit sig influeras av folkmusik från bl.a.
Rumänien, Bulgarien, Grekland, Ungern, Polen, Ryssland och Ukraina.
Alltihop genomsyrat av en icke oansenlig dos romsk (zigensk) musik.
Den judiska identiteten och kulturen har en naturlig förankring i
klezmermusiken som präglades i sin framväxt av synagogans
musikaliska tradition med chazn (kantor) och nigun (ordlös chassidisk
sång). Musikaliskt bygger klezmer på utrycksfull och rikt
ornamenterad melodik, skiftande harmonik med tvära kast mellan
olika modus samt stadig rytmik. Resultatet blir en härlig blandning
av glädje och melankoli. Klezmer är ändamålsenlig
till sin karaktär och inte sällan kopplad till dans. Den
framfördes på bröllop och andra typer av tillställningar,
både judiska och icke-judiska. Musikanterna, som oftast var judiska,
samarbetade gärna med andra, t.ex. romer (zigenare).
Under perioden ca 1880–1924 förändrades samhället
övergripande genom urbanisering, modernisering och migration
(både inom Europa och USA). Detta påverkade självklart
även klezmer och många musiker sökte lyckan västerut.
I USA kom klezmermusikerna snabbt i kontakt med nya stilar och genrer
som t.ex. ragtime och jazz. Det skapades en spännande interferens
och klezmer kom delvis att bidra till jazzens utveckling. Samtidigt
ökade de nya populärmusikaliska influenserna klezmermusikens
möjligheter till förnyelse och inträde i den moderna eran.
I samband med andra världskriget hamnade emellertid klezmermusiken
i mångårig träda beroende på utarmningen av den
judiska befolkningen i Europa. Den kunde dock leva kvar i mindre
omfattning på andra sidan Atlanten. På 1970-talet
uppväcktes intresset för klezmermusiken som snabbt spreds
till en bredare, icke-judisk allmänhet. En ny generation
lät sig inspireras av de gamla inspelningarna.
David Thyrén, musikforskare
|